Regeringens informationshaveri i Transportstyrelse-skandalen ger mig anledning till ett antal allvarliga reflexioner rörande allt tydligare tillkortakommanden inom vårt politiska liv och statsmaktens upplösning. Skandalen handlar inte bara om att en naiv generaldirektör valde att bryta mot lagen för att klara av att hantera den informationsmassa myndigheten hade ansvar för. Det handlar inte heller bara om en vilsen regering som försökt dölja sin oförmåga att hantera viktig säkerhetsklassad information. Nej, den här skandalen handlar om något mycket allvarligare – nämligen frågan om huruvida dagens i stort sett helt oskolade politiska elit har den kompetens som är nödvändig för att kunna ta ansvar för och administrera det samhälle vi är på väg in i.

 

Den Fjärde Industriella Revolutionen

Vi står på tröskeln till en ny teknisk revolution som i grunden kommer att förändra vårt sätt att leva, arbeta och relatera till varandra. Skalan, omfattningen och komplexiteten i denna transformation kommer inte att likna något annat som mänskligheten upplevt tidigare. Vi kommer att få se hur våra digitala informationssystem blir allt intelligentare och integreras med våra fysiska såväl som biologiska system (människor blir direkt uppkopplade). Vi vet ännu inte hur detta kommer att utveckla sig, men en sak är säker: vår respons måste vara integrerad och allsidig, involverande alla intressenter i olika styrsystem från såväl offentlig som privat sektor till forskarvärlden och det civila samhället.

Den Första Industriella Revolutionen använde ångkraft för att mekanisera produktionen och Den Andra använde elektricitet för att skapa billig massproduktion.  Den Tredje använder elektronik och informationsteknik för att automatisera produktionen. Den Fjärde som bygger vidare på Den tredje, karaktäriseras av en fusion av olika teknologier som suddar ut gränserna mellan de fysiska, digitala och biologiska sfärerna.

Det som nu händer innebär att det moderna samhället redan präglas av en mycket snabb teknisk utveckling inom informationshantering, något som i grunden kommer att förändra förutsättningarna för hela vårt samhällsmaskineri och öka sårbarheten betydligt. Medborgarna dras i allt snabbare takt in i en global flod av information och propaganda. För att kunna ta ansvar för, utveckla och skydda dagens samhälle krävs därför hos politiska ledare en mycket god kompetens inom området hantering av en allt intelligentare information och påverkan utifrån. Det är i bristen på sådan kompetens hos en stor del av den politiska klassen och hos ansvariga statsråd som jag tror vi hittar den underliggande förklaringen bakom regeringens informationshaveri.

 

Politiker utan nödvändig kompetens

Vi går nu in i detta tekniskt avancerade och komplexa samhälle med en kader politiker och en grupp statsråd som i stort sätt saknar den nödvändiga kompetensen för att förstå vad som händer och hur händelseförloppet skall kunna styras. Vi har i tre år haft en minister med ansvar för den tekniskt ytterst komplexa infrastrukturen som saknar all relevant utbildning för att ens kunna sätta sig in i de mest elementära tekniska frågorna. Som inrikesminister med ett ännu större och bredare ansvarsområde har vi haft en politiker vars enda utbildning är att han studerat kriminologi under en termin. Han saknar all formell teknisk kompetens. Som försvarsminister har vi en självlärd f.d. journalist utan någon formell utbildning som kan hjälpa honom att sätta sig in i modern avancerad militärteknologi, propaganda- och cyberkrigsföring.

Dessa tre statsråd tror jag t.ex. inte haft tillräcklig kompetens för att snabbt kunna förstå allvaret i Transportstyrelsens informationshaveri. Detta tror jag kan förklara deras märkligt lama reaktioner på den information som nått dem. De har inte förstått. Det kan möjligen även förklara varför de inte ansåg det var allvarligt nog för att informera statsministern. Och även om de gjort det senare, kanske inte heller han begripit haveriets allvar, eftersom även han är en typisk oskolad politiker utan annan teknisk kompetens än en kort svetskurs.

Den just avgångna sjukvårdsministern Gabriel Wikström är ett annat exempel. Han fick redan vid utnämningen år 2014 kritik för att han saknade såväl utbildning inom som erfarenhet av medicinsk verksamhet. Jag tror hans genomklappning har den bakgrunden. Han menar att arbetet blev för stressigt för honom. Det förvånar mig inte, för hur skall en helt medicinskt och naturvetenskapligt obildad politisk broiler ha en chans mot högt kvalificerade medicinska experter som i alla lägen kan torpedera hans trovärdighet? Hur skall han kunna förstå konsekvenserna av modern forskning som tar sikte på att tränga in i människans hjärna? Hur skall denna unga okunniga man ha en chans att genomskåda Big Pharmas påkostade globala lobbykampanjer för sina farliga vacciner och kemiska preparat? Han har inte haft en chans att hävda sitt ledarskap och kastar därför in handuken. Att ha ansvar för något man inte begriper skapar givetvis en enorm stress.

Sverige är inne på en farlig väg där bildning inte längre har hög status och politiska genvägar till karriär och ansvarstunga poster blivit allt mer accepterade. Förr hade Sverige en föredömlig statsapparat som leddes under tjänstemannaansvar av oförvitliga högt utbildade ämbetsmän med hög status i samhället. Sedan vi fått en politisk klass som saknar ordentlig bildning och som mest gör karriär på meriter från politiska ungdomsförbund, har dessa politiker funnit en genväg till försörjning och höga löner, genom att själva sätta sig på alla välavlönade chefsjobb inom statsapparaten. För säkerhets skull har de avskaffat tjänstemannaansvaret.

Effekten av politiserandet av chefsjobben inom all offentlig verksamhet är att unga välutbildade människor med karriärambitioner vänder ryggen åt myndigheter och andra offentliga organ. De välavlönade jobben är ju ändå vikta för politruker som skolats på Bommersvik och andra politiska kursgårdar. De som tar de offentliga jobben blir mest personer utan karriärambitioner som söker en enkel kravlös försörjning. De välutbildade med höga ambitioner sugs upp av den privata sektorn som på så sätt får ett stort övertag över det offentliga. Det är i den här miljön som det skapas förutsättningar för myndigheternas totala haveri, som i t.ex. Transportstyrelsen och Polismyndigheten.

Bristen på adekvat kompetens hos våra statsråd och den helt dominerande delen av vår politikeradel innebär helt enkelt att regering och riksdag kommer att steg för steg tappa kontrollen över samhällsutvecklingen, precis som i fallet med Transportstyrelsen och rättsskippningen. Vi ser idag hur helt andra mäktiga krafter tar kontrollen inom den ena samhällssektorn efter den andra, medan de valda politikerna förlamas av bristande förmåga att förstå och styra det som händer. Hur kan man annars förklara att det t.ex. förs en sjukvårds-, migrations- och försvarspolitik som utan stöd hos folket styrs av externa krafter som politikerna inte kontrollerar?