Strax före Jul sände Thomas Karlsson som är fil dr och fri skribent det han kallade ett vykort från Brasilien till SvD som förklarar något som det svenska politiska etablissemanget borde försöka ta till sig.

När högerextremisten Jair Bolsonaro och Socialliberala partiet (PSL) vann valet i Brasilien pratade Karlsson med många på plats. De ville inte ha någon fascism. De var dock trötta på segregerade grindsamhällen (gated communities), slum, den stora risken att rånas eller rent av mördas och våldtas. De skydde den enorma korruptionen där i princip bara hårt arbetande personer med låga löner betalar skatt och där politiker skor sig ohämmat. Det senare gäller även Sverige där löner till politiker skenar medan vanligt folk får det allt sämre.

Brasilien lär oss att staten minst måste klara att upprätthålla sitt våldsmonopol som är en grundförutsättning för varje stats möjlighet att överleva. Utan ett fungerande våldsmonopol upplevds det bättre att betala sina pengar till någon annan än staten för att skapa säkerhet. Det föder maffior.

De brasilianare Karlsson talat med ville ha en stabil stat med fungerande polis och låg korruption. De ville ha ett samhälle där man kunde promenera på gatan utan att vara rädd för att överfallas eller kanske till och med mördas eller våldtas. Den önskan är inte fascism eller högerextremism, och bör heller inte avfärdas som sådan utan som den naturliga önskan efter trygghet som alla människor har.  Jag kan konstatera att i min omgivning inrättar sig människor allt mer efter hänsyn till det ökande våldet och den förlorade tryggheten.

Karlsson var i Brasilien under valet och han menar att det följde ett mönster vi ser över hela västvärlden, i Sverige representerat av Sverigedemokraterna. Det är ett resultat av att de som den brittiske journalisten och debattören David Goodhart kallar ”någonstansarna” återtar makten. Hillary Clinton kallade dem the deplorables. De är människor som inte har den ekonomiska möjligheten att flytta bort från arbetslöshet eller kriminalitet. De identifierar sig med platsen, om det så må vara ett land, en region eller ett utanförskapsområde. Motsatsen är vad Goodhart kallar ”varsomhelstare” som mest utgörs av välbeställda och akademiker som har råd att vara just ”varsomhelstare”. Världen är deras arena.

Det gamla politiska etablissemanget i Sverige tillhör varsomhelstarna och de kallar inte sällan någonstansarnas revansch för fascism och nazism, utan någon direkt annan betydelse än att de inte tycker som någonstansarna. Varsomhelstarna satt tryggt på sin makt så länge som man lyckades upprätthålla folkhemmet där människor kunde känna sig säkra. Men så föll varsomhelstarna för frestelsen att byta ut folkhemmet mot globalismen med sina öppna gränser och ökande ekonomiska klyftor. Detta var deras stora misstag. Därmed drog de undan tryggheten för någonstansarna som därför blev öppet mål för politiker som erbjöd den säkerhet som de vill ha. Sverige började i snabb takt utvecklas till något som blir allt mer likt Brasilien. I Brasilien gav det näring till Bolsonaro, i USA till Trump och i Sverige till Åkesson.

Varsomhelstarnas strategi att förneka någonstansarna något som helst demokratiskt inflytande över politiken, gör de senare bara ännu otryggare. De ser hur etablissemanget inte ens längre respekterar demokratiska spelregler vilket spär på otrygghet och osäkerhet. Därför fortsätter någonstansarna att strömma över till de nya partierna som erbjuder en återgång till en stat som skapar trygghet – som åtminstone klarar av att upprätthålla våldsmonopolet. Därför växer Sverigedemokraterna och kommer att fortsätta att göra det till varsomhelstarna börjar ta in dem i den politiska beslutsprocessen. Men detta tycks väldigt få inom det politiska etabalissemanget begripa, vilket jag finner ytterst obegåvat. Dagens svenska regeringskris visar detta med pinsam tydlighet.

I nästa val fortsätter Åkessons parti att växa rejält om varsomhelstarna, som faktiskt är en minoritet, inte ändrar sin strategi. När tillräckligt många någonstansere gett upp och lagt sin röst på SD kommer partiet att ta all makten och frågan blir då vilket inflytande de tänker erbjuda de gamla partierna?

Lars Bern