Den svenska skolan har ju fått utstå mycket kritik för att utbildningsresultaten har sjunkit i de s.k. PISA undersökningarna. Denna artikel är mitt försök att analysera och diskutera vad, som måste göras, för att rätta till situationen. Jag har ju ingen pedagogisk utbildning, utan mina förslag baserar sig på egen erfarenhet dels som extraknäckande lärare under min studietid, dels som förälder till barn i skola i flera länder i USA, Kina, England och förstås Sverige.

Men först måste vi bestämma vad, det främsta syftet med skolutbildningen är. Är det att utbilda barnen till att i framtiden kunna försörja sig på ett yrke eller är det att ge dem en social utbildning och indoktrinera dem att bli lydiga väljare och när de fyllt arton rösta på ett parti och att sedan tro att alla politiker vill oss väl.

Jag tror på att prioriteten måste vara yrkesutbildningen, även om den sociala utbildningen inte är betydelselös. Även i arbetslivet behöver man en viss social kompetens för att lyckas.

Alla barn är ju inte lika. Därför är det viktigt, att olika behov uppmärksammas och skolan måste kunna erbjuda en undervisning, som passar den enskilde elevens förmåga och intresse. Därför, som vi gör i Sverige, att hålla samman klasserna i nio år, är för lång tid. Även om politiker vill få oss att tro att alla elever har samma förutsättningar, så är elever olika, har olika intressen och olika möjligheter att tillägna sig undervisningen. Några är språkintresserade andra är mer naturvetare eller söker en praktisk utbildning. Många elever hinner förlora intresset för skolan. Det borde vara möjligt att ta sikte på olika examen som t.ex. elektriker, rörmokare, ingenjör, sjuksköterska etc. Vi borde därför sortera barnen i mer yrkesförberedande klasser lite tidigare.

Hur skall man göra med alla immigrantbarn, som kommer hit? Jag har viss erfarenhet av detta, eftersom jag flyttade till USA med mina barn och en av dem sattes i fjärde klass där. På den tiden hade man inte börjat med engelska i den svenska skolan. Han sattes genast i det s.k. ESL programmet (English Second Language), vilket betydde, att alla ämnen utom matematiken plockades bort från schemat och ersattes med engelska. När han sedan skulle upp i femman, kunde han utan svårighet gå i en normal klass. Vi borde göra detsamma här. Alla ämnen borde plockas bort utom kanske de naturvetenskapliga, där det är viktigt att följa med, och ersättas med svenska tills eleven förstår tillräckligt för att kunna följa undervisningen. Att slösa resurser på ”hemspråksundervisning” är både kontraproduktivt och resurskrävande och är inte den svenska skolans uppgift. Det kan föräldrarna sköta om privat, om de anser det nödvändigt.

Jag har bott i Kina i ca 25 år och har en son, som där gått i kinesisk skola (ej internationell) upp till nian. Min fru är kinesiska och hans mormor var dagmamma och jag som företagsledare arbetade mycket, så hans svenskaexponering var dålig och svenskan blev hans tredjespråk och blev därför medioker. I gymnasiet gick han sedan på den engelskspråkiga IB linjen i Sverige. Vi fick erbjudande om hemspråksundervisning i kinesiska, vilket skolan förmodligen var tacksamma för att vi avböjde. Men när vi istället bad om att få mer svenskundervisning gick det inte att ordna.

Små barn i fem sex års åldern har en sagolik förmåga att plocka upp ett nytt språk. Jag har egen erfarenhet från, när jag flyttade till USA, där min dotter då 5 år plockade upp engelskan på tre månader, genom att sitta och se på barnprogram i TV hela dagarna. Detta vore väl något för invandrarbarn på dagis och i förskolor.

Goda kunskaper i svenska är absolut nyckeln till integrering av invandrare och deras framtida utbildning och försörjning.

Att göra, som vi nu gör att blanda elever med vitt skild bakgrund och kunskap i samma klasser, för ju med sig att undervisningen måste anpassas till de med lägst nivå på förkunskaperna. Vilket givetvis drar ner hela klassens resultat.

Att, som nu föreslagits, kvotera in nyanlända elever till de skolor, som ännu fungerar, kommer ju att ytterligare förvärra svenska skolresultat.

De elever, som inte kan tillgodogöra sig undervisningen, borde placeras i särskilda klasser anpassade till deras behov. Överåriga elever borde hänvisas till Comvux och SFI. Detta skulle gynna alla elever, eftersom både de svaga och de duktiga då får maximal hjälp att utvecklas. Även föräldrarna måste bli mer aktiva och stötta lärarna.

Eftersom vi har ett fritt skolval i Sverige och en hel del privatskolor, är det mycket viktigt, att staten upphandlar skolutbildningen på ett professionellt sätt. Det är för mig självklart, att både lärarens och elevernas resultat granskas och betygssätts. I Kina t.ex. har man regelbundet centrala prov, som sedan rättas centralt av andra än den egna läraren. På så vis kan man undvika betygsinflation och betygen blir rättvisa. Resultaten kan sedan publiceras, så olika skolor kan jämföras och hjälpa föräldrarna i deras skolval.

Jag lät en av mina vänner, som är lärare, tycka till om artikeln och jag fick då följande citat:

” Kravet på läraren är att alla skall bli godkända och komma vidare till gymnasiet. Det innebär att man rättar proven snällt och att man ger väldig höga poäng på den muntliga delen, som det är svårt att kontrollera om eleven verkligen har en kunskap som motiverar poängen. Du skulle bli förvånad över hur duktiga alla elever är i att kommunicera matematik!

I den gymnasieskola jag arbetade i, så hade man diagnostiska prov. Skolan var inte så populär då, så vi hade många svaga elever, vilket också syntes i de diagnostiska proven, där många elever med godkända betyg från grundskolan visade sig ha glömt nästan all matematik över sommaren. När vi senare diskuterade behovet av extern och rättvis rättning så var en kommentar, att det inte går. Inte för att det kostar eller för att det inte finns lärare, som vill ta på sig uppdraget, utan för att med en korrekt och rättvis betygssättning så kvalar inte ens hälften av grundskoleeleverna in till gymnasiet. De skulle i och för sig minska behovet av gymnasielärare och möjliggöra bättre betalt utan att kommunernas ekonomi kraschar totalt.”

Svenska skolan står inför ett vägval av historiska mått. Skall man vara en skola för yrkesutbildning eller social fostran. En artikel i den intressanta sajten Ledarsidorna.se talar om Socialdemokratins vägval. Skall man identifiera sig med sina gamla rötter dvs. industriarbetare, pensionärer etc. eller skall men identifiera sig med invandrarna i förorterna. Jag tror att den artikeln också förklarar, vad som utspelar sig i dagens skolpolitik. Detta vägval kommer också att få ett stort inflytande på, hur den framtida skolan utvecklas.

Här är en sann historia. Jag var en gång för många år sedan på ett föräldramöte i en av mina barns skola. Vi föräldrar undervisades av en lärare om den då planerade reformen SIA-skolan (som aldrig genomfördes). Det nya var att man skulle minska på matematiken till förmån för mer praktiska färdigheter, som att sköta sina kläder etc. Jag tror att i den välutbildade krets, som föräldrarna utgjorde, var man mer eller mindre förstummad. Jag sade ”Detta är det bästa ni gjort”. Läraren såg förvånat på mig och jag fortsatte ”Jag tjänar tillräckligt med pengar för att köpa mina barn den utbildning, jag anser de behöver”. Debatten tystnade fort. Det uttalandet, jag gjorde då, är så långt från, vad jag verkligen tycker, som man kan komma. Jag tycker att varje barn i Sverige skall få den utbildning, som han eller hon klarar av och har intresse för. Föräldrarnas utbildning och ekonomiska resurser skall ha så lite inverkan på barnets utbildning som möjligt. SIA skolan skulle, om den införts, gett till resultat, att det blir som i Kina, där föräldrar med pengar spenderar stora summor på sina barns utbildning genom att köpa extrakurser etc. Om sedan barnen ändå inte klarar av att komma in på ett bra universitet, skickar föräldrar med god inkomst dem till England eller USA där universitetsutbildning och gymnasieutbildning är business. Detta förhållningssätt är mycket segregerande, men vi är på väg ditåt med den nuvarande skolpolitiken.

För att attrahera goda krafter måste också läraryrket få högre status och bättre betalt. Intagningspoängen till lärarhögskolorna visar ju, att många som kommer in där saknar tillräckliga förkunskaper. Skolan måste kunna attrahera bra och kunniga studenter till läraryrket. Bra lärare måste också få en karriär och kunna befordras till högre lönegrader. För att idag ta t.ex. en civilingenjörsexamen och sedan söka sig till läraryrket, måste man nog vara idealist.

Att demolera skolan har tagit en generation. Att tro, att man kan fixa den på 100 dagar, det visar ju bara vilken utbildning den skolministern fått, när han gick i skolan. Det kommer nog att ta 100 månader, från den dag vi kommer till insikt, att något drastiskt måste göras. Skolan måste reformeras från grunden.

Att ytterligare rasera skolan kan nog fixas på 100 dagar.

Anders Thorén

Shanghai

2019-02-25