Nära vännen Per-Gunnar Larsson har skrivit ett viktigt debattinlägg om politikens villkor i Folkbladet som jag återger här. Det är en väldigt viktig fråga för demokratin som Per-Gunnar tar upp. Jag har länge hävdat att det var när politikerna slutade vara idébundna idealister och blev en egen yrkeskår som försörjde sig hela livet på politik, som det politiska förfall som vi nu bevittnar började.

Lars Bern

 

Politik är inget riktigt arbete och ska därför inte betalas för som om det är ett arbete.

Att vara intresserad av samhällsfrågor och engagera sig i politisk verksamhet har likheter med att vara intresserad av egentligen vilka föreningsaktiviteter som helst. De flesta föreningsverksamheter utövas vanligtvis på fritiden och arvoderas vanligtvis inte. Och skulle det röra sig om arvoden så är de vanligtvis rätt symboliska.

Varför just politisk föreningsverksamhet, som ju bör vara av mer ideell karaktär än idag, ska arvoderas så högt såsom idag bör starkt ifrågasättas. Arvoderingen får den effekten att denna blir överordnad det ideella samhällsengagemanget. För den politiska verksamheten innebär detta att taktiserande blir överordnat ett varsamt och långsiktigt synsätt när det gäller att bevara och utveckla ett hållbart samhälle.

Politik betyder ursprungligen statskonst. Och att denna ”konst” har utvecklats negativt under flera decennier kan nog de flesta skriva under på. Att det finns allt mer pengar i den politiska verksamheten har lockat till sig stora mängder ungdomar, som helt enkelt ser politisk verksamhet som ett ”vanligt jobb” och därför engagerar sig i ett ungdomsförbund med förhoppningen om att bli politiker på heltid. Ett sätt att alltså aldrig behöva skaffa sig ett riktigt arbete. I praktiken blir det då inom politiken inga riktiga förtroendeuppdrag baserade på yrkeskunskap och livserfarenhet. Och det är ju märkligt att just politik bedöms kunna skötas av amatörer utan yrkesutbildning och livserfarenhet, något som ju normalt krävs inom alla riktiga yrkessysselsättningar.

De politiska partierna i Sverige har nästan undantagslöst ledare sprungna ur sina politiska ungdomsförbund. För att komma i fråga för ledande politiska uppdrag erfordras normalt medlemskap i ett ungdomsförbund från tonåren. Så har det varit åtminstone de senaste 30-40 åren, till skillnad från förr i tiden då livserfarenhet och yrkeserfarenhet värderades högt.

För att minska mängden yrkespolitiker bör alla politiska heltidsuppdrag och deltidsuppdrag avvecklas eller minskas i så stor omfattning som möjligt. Det finns inga lagkrav som är tvingande avseende inrättandet av politiska heltidsuppdrag utan det är bestämt av politikerna själva. Kommuner och landsting har idag förvaltningschefer, som leder de verksamheten och således behövs inte heltidspolitiker. De politiska förtroendeuppdragen bör ses som styrelseuppdrag och styrelseuppdrag i allmänhet är inte på heltid.

Med ovanstående ändringar av de ekonomiska förutsättningarna torde suget att göra yrkespolitisk karriär radikalt minska, och detta skulle tveklöst vara mycket bra för Sverige. Äldre och mer kompetenta personer skulle då få möjlighet att bestrida förtroendeuppdrag på alla politiska nivåer.

Per-Gunnar Larsson

Läkare, Medlem i KD