Vårt superstarka försvar mot virusinfektioner

Under de senaste två åren har kampen mellan SarsCov2-virus och människans immunförsvar dominerat allt nyhetsflöde. Trots detta råder det fortfarande stor okunskap hos folk i allmänhet om hur vårt naturliga immunförsvar fungerar. I synnerhet hur det är utformat för att bekämpa det nu aktuella coronaviruset SarsCov2. Ett virus som hittills vållat panik i snart sagt alla världens länder. För att ge en kortfattad bakgrund vill jag ur ett evolutionärt perspektiv beskriva kampen mellan coronavirus (ett sk RNA-virus) och vårt immunförsvar.

Evolutionen under 3 miljarder år

RNA – ribonukleinsyra – består av sammankopplade ringformade molekyler vars kemiska egenskaper gör det möjligt för dem att bilda kedjor med en oändlig variationsrikedom. Dessa strängar, från början korta men över tid allt längre kan ses som tidiga föregångare till allt biologiskt liv. För ca 3 miljarder år sedan hade det genom naturligt urval (=slumpvis) skapats ett stort antal olika RNA-kedjor som idag ses som föregångare till vår tids RNA-virus. Senare under evolutionen, för 500 milj. år sedan, under den period vi kallar Kambrium, började organiskt liv uppträda. Först i form av encelliga, sedan flercelliga organismer. Först celler utan kärna – prokaryota och sedan celler med cellkärna – eukaryota. Med tiden bildades allt högre livsformer i vattenmiljön, som redan innehöll en stor variation av virusliknande partiklar, som i sin tur under långa tidsrymder blivit allt mer skickliga på att invadera nytillkomna högre livsformer i sin ”strävan” att fortplanta sin egen arvsmassa.

Det var en strid på liv och död. Virus behövde infektera organismer, komma in i celler för att med deras hjälp kunna sprida sitt genetiska material (RNA). Samtidigt tvingades celler både med och utan cellkärna att utveckla allt mer sofistikerade medel för att bekämpa alla typer av invaderande virus. Där och då inleddes den långa evolutionen av däggdjurs och därmed också den mänskliga artens immunförsvar. Både det nedärvda och det förvärvade.

Pandemi, vaccinering och utrotning av virus.

Det råder stor oklarhet beträffande termerna ”pandemi” och ”vaccination”. Likaså om våra möjligheter utrota det globalt utbredda coronaviruset. Jag skall här i korthet försöka bringa klarhet.

Jag anser att termen ”pandemi” är helt felaktig som beteckning på det pågående Covid-19-utbrottet. Dessutom att det är både fel och vilseledande att klassificera de olika typerna av m-RNA-preparat som ”vacciner”. Dessutom; Vi kommer inte någonsin kunna hoppas på att som skedde med smittkoppsvirus 1980 kunna utrota SARS-virus från jordens yta. Varför får du läsa om senare.

Mänskligheten har under historisk tid drabbats av virusangrepp som orsakat massdöd och därför förtjänar namnet ”pandemi”. En sådan var spanska sjukan ca 1918. En annan aztekernas massdöd i smittkoppor efter Conquistadorernas ankomst till nya världen omkring år 1500. Ordet ”pandemi” för därför tanken till massdöd och framkallar en stor fruktan.

I mars 2020 sände WHO ut ett dekret till alla medlemsstater att Covid19 utbrottet skulle klassas som en pandemi. Som förväntat spreds en stor fruktan över hela världen. Vad kommer nu att hända? Detta trots att dödstalen (per miljon invånare) ingenstans på jorden vid detta tillfälle låg högre än under vanliga ”influensasäsonger”. Genom WHO:s pandemidekret fick regeringar och vaccinindustrier dessutom fria händer att vidta en hel rad historiskt sett exceptionella åtgärder.

Samtidigt inträffade en händelse som ser ut som en tanke. Den globala vaccinindustrin – läkemedelsindustrin ofta kallad Big Pharma gick ut med att de 2019 lyckats forska fram m-RNA-teknik som teoretiskt sett skulle kunna användas som ett slags motmedel mot Covid19. Tekniken hade dock ännu inte hunnit bli kliniskt prövad. Skräcken som uppstått genom WHO:s dekret 2020 om pandemi gjorde det emellertid möjligt för läkemedelstillverkarna att få sina produkter ”nödgodkända” samfällt av alla tillsynsmyndigheter. Inte nog med det. Preparaten kallades för vacciner. Därmed inleddes för första gången i världshistorien en fullskalig klinisk försöksverksamhet med intramuskulära injektioner av de nyligen framforskade m-RNA-preparaten. Dessutom under det vetenskapligt falska varumärket ”vacciner”.

Termen ”vaccin” kan inte användas för de m-RNA-preparat som idag i stor skala felaktigt saluförs under just detta varumärke. Med en kort medicinhistorisk skildring av hur begreppet ”vaccin” uppkom och hur det sedan hittills använts korrekt i en 100-årig vetenskaplig tradition förklarar jag varför. Från och med början av 1800-talet började vi människor i små steg få ett vetenskapligt övertag i vår kamp mot vissa virus. Först ut var det vanställande och för många dödliga smittkoppsviruset. Under slutet av 1800-talet verkade en brittisk läkare Edvard Jenner i Berkeley, UK. Han hade hört ryktas om att mjölkerskor som drabbats av kokoppor skulle vara immuna mot smittkoppor. (Vacca är latin för ko. Därav namnet ”Vaccin”)

Jenner, som blev världsberömd för sin upptäckt startade genom den en helt ny forskningsbaserad industri: Vaccinframställning. Under hela 1900-talet såg en rad vacciner mot både bakterier och virus dagens ljus. Tekniken att ta fram vacciner mot virus går i princip ut på att infektera levande vävnad med försvagat virus. Främst används kycklingfoster i befruktade ägg – för att på så sätt framställa stora mängder levande virus. I nästa steg tar man bort virusets förmåga att smitta – denaturering. När detta avdödade preparat injiceras eller inokuleras i en individ reagerar hela kroppens immunförsvar i sin helhet. Inte som fallet är med m-RNA preparaten bara mot en del av viruskroppen. Den vaccinerade individen blir därför immun för viruset i sin helhet. Dessutom kvarstår denna immunitet så länge minnet av virusantigenet finns kvar i kroppens minnesceller. I de flesta fall livslångt.

Vaccinering mot ett virus vilket som helst är alltså en process där alla delar av kroppens immunförsvar aktiveras mot hela viruspartikelns alla beståndsdelar. Kroppens minnesceller långtidsarkiverar den immunologiska karaktären hos just detta virus. Jag återkommer till detta senare i texten.

Idag drygt 100 år efter Jenners upptäckt är vi vana vid att låta vaccinera våra barn mot allehanda sjukdomsframkallande virussjukdomar. Idag kan WHO berömma sig av att 1980 slutligen ha utrotat sjukdomen smittkoppor från jordens yta. Smittkoppsvirus tillhör familjen Pox-virus. Dess vetenskapliga namn är ”variolavirus”. Den främsta anledningen till av variolaviruset kunde utrotas är att det till skillnad från Coronavirusfamiljen har sin arvsmassa kodad i DNA som ju är känt för att det borgar för stabilitet och låg mutationsfrekvens.

Det är ett allvarligt vetenskapligt misstag att tro att coronavirusfamiljen genom aldrig så drakoniska mänskliga åtgärder kommer kunna gå samma öde till mötes. Denna familj av virus är för det första oerhört stor. Med spännvidd från våra vanligaste och därmed harmlösa förkylningsvirus till de allra värsta formerna av svåra säsongutbrott. Det är nu dags att i korthet redogöra för i vad mån denna stora virusfamilj utgör ett hot för oss människor. Och hur stort detta hot är.

Erik Björn Rasmussen, MD docent