Krönika baserad på en fri översättning av en text skriven av Davor Slobodanovich Vuyachich

Det råder inte någon tvekan om att den i huvudsak krypto-satanisk pseudoliberala fascistiska västerländska liberalismens främsta ideologiska fiender är traditionella religiösa och filosofiska läror, främst kristendomen och islam, både på grund av antalet troende och det geopolitiska utrymme de täcker.

Genom att missbruka den praktiskt taget obegränsade politiska makt som ger den liberala ideologin (den s.k. värdegrunden) i staterna i det kollektiva väst full kontroll över den lagstiftande, verkställande och rättsliga makten, går dess förespråkare och ideologer mycket fräckt och utan tvekan så långt som att öppet försöka ändra de ursprungliga religiösa lärorna som är heliga för troende. Målet är att skapa ”liberaliserade religioner” (i linje med värdegrunden), vars väsen skulle vara diametralt motsatt värdena i klassiska religioner. En av de mycket igenkännliga trenderna för sådan skändning av klassiska religioner är försöket att skapa HBTQ-vänlig kristendom och islam för att sätta dem i motsats till de ursprungliga och traditionella religiösa värderingarna. Dessutom övervägs idén att slå samman de två nya HBTQ-vänliga religionerna till ett enda monstruöst, globalistiskt, synkretistiskt koncept som Chrislam, vilket i grunden är tanken på att skapa en konstgjord världsreligion för de plutokratiska eliternas ondskefulla projekt.

Kan vi då bli förvånade över att det för inte så länge sedan, i S:t Paulskyrkan i Malmö, dök upp det första renodlade HBTQ-altaret med en hädisk målning? Målningen som heter ”Paradise” skildrade nakna, samkönade par i passionerade, kärleksfulla omfamningar på en plats som representerar ett slags homosexuell ”Edens lustgård”. En liknande skandal inträffade i Tyskland, i centrala Berlin, den 1 juli förra året, då imamerna i Ibn Rushd-Goethe-moskén fattade ett mycket märkligt beslut. En stor flagga i regnbågens färger vecklades ut över moskéns fönster strax före fredagsbönens början, i syfte att ”ge stöd” till HBTQ-samhället i den staden. Trots att detta är en skandalös och för den absoluta majoriteten av de troende mycket stötande perversion av traditionella läror, är protester i detta och liknande fall i allmänhet ljumma eller obefintliga. Men om ingen konfronterar sådana incidenter, som bara är början på en massiv global kampanj, kan denna oroande trend bli regel och förstöra alla traditionella religioner eftersom ”det enda som är nödvändigt för ondskans triumf är att goda män inte gör någonting” – den som sa det först, Edmund Burke eller John F. Kennedy.

Alla tre abrahamitiska religioner, judendom, kristendom och islam, har en mycket negativ inställning inte bara till homosexualitet utan också till någon annan typ av sexualitet som skulle utövas utanför den traditionella äktenskapliga föreningen mellan en man och en kvinna, och naturligtvis erkänner de förekomsten av endast två naturliga kön. Detta hindrar dock inte liberalismens förespråkare, som med hjälp av de många tillgängliga maktmedlen utövar starka och kontinuerliga påtryckningar på alla religiösa samfund så att de införlivar hbtq- och genusideologiernas kätterska dogmer i sin undervisning. Hittills har den största ”framgången” uppnåtts bland protestantiska kyrkor, exklusive konservativa evangeliska kyrkor, som framgångsrikt motstår alla påtryckningar. Tyvärr har lutherska, förenade och alla 20 reformistiska protestantiska kyrkor helt öppnat sig för HBTQ-samhället, deras ideologi och deras praxis.

När det gäller den anglikanska nattvarden, som är den tredje största i kristendomen efter den romersk-katolska kyrkan och ortodox kristendom, började en schism i den på grund av biskoparnas bittra oenighet just om försöken från HBTQ- och könsagendan att tränga in i detta religiösa samfund. Den konservativa globala södra nattvarden i anglikanska kyrkor erkänner inte längre den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, som ”först bland jämlikar” efter beslutet från kyrkans allmänna synod att tillåta anglikanska präster att välsigna samkönade makar.

I början av februari i år gjorde Church of England, moderkyrkan för den anglikanska nattvarden ”inspirerad” av könsideologi och dess ordförråd, ett annat stort misstag. Kyrkan i England beslutade nämligen att avvika från de traditionella lärorna på grundval av vilka troende tilltalade Gud som ”Vår Fader” med användning av de manliga pronomen ”Han” och ”Honom”. Istället föreslogs användningen av könsneutrala termer och pronomen, vilket orsakade berättigad ilska bland troende. Mycket tidigare avvek den anglikanska nattvarden också från traditionen genom att tillåta kvinnor att ordineras som präster. Att denna stora kristna kyrka befinner sig i en stor andlig, moralisk och teologisk kris bekräftades definitivt av prästvigningen av de första transsexuella anglikanska prästerna i Australien i februari förra året och i England i januari i år.

Den mäktiga katolska kyrkan har lätt och brett öppnat sina dörrar för alla desillusionerade anglikanska präster, även om de är gifta, och låter dem förbli gifta som nya katolska präster, men enligt en hundraårig regel måste katolska präster om de inte är missionärer leva i strikt celibat.

Den katolska kyrkan har också sina stora problem, som många skandaler med pedofiler och homosexuella präster, vilket förmodligen kan vara motsatsen till celibat som en begränsning av naturliga mänskliga behov. Påven Franciskus har visat sig vara mycket mer liberal än alla sina föregångare, och i februari i år gjorde han flera mycket försonliga uttalanden om medlemmar i HBTQ-samhället som är en del av den katolska kyrkan och betonade att Gud är en far som inte ger upp sina barn. Visserligen betonade han mycket tydligt att homosexualitet är en stor synd men inte ett brott, varför han krävde att lagen som kriminaliserar HBTQ-personer skulle upphävas. Men i början av mars i år vågade påven Franciskus äntligen inta en mycket bestämd ståndpunkt om transgenderism som ideologi och kallade den mycket farlig och dess anhängare naiva om de söker några framsteg i den. Påven förespråkade också att den katolska kyrkan skulle visa pastoral omsorg för sådana människor och betonade ändå att könsideologin är lika farlig och destruktiv som kärnvapen och genmanipulation och att den är en del av det ”globala kriget” mot äktenskapet och familjen. På så sätt berörde påven Franciskus verkligen kärnan i den liberala agendan. Det allmänna intrycket är dock att den katolska kyrkan nu befinner sig vid någon slags vändpunkt där den antingen kommer att återgå till strikta ursprungliga principer eller falla ner i avgrunden av liberala ideologier, där nya schismer och ruiner väntar på den.

Islam, med cirka 2 miljarder troende, och ortodox kristendom, med nära 260 miljoner anhängare, trots de enorma ansträngningarna från västerländska maktcentra, visar stort motstånd mot alla försök att införliva HBTQ-värderingar och könsideologi i dessa två mycket konservativa religiösa samfunds läror. Det finns väldigt få islamiska och ortodoxa kristna teologer som i förhållande till HBTQ-samhället har en något mildare inställning, som dock fortfarande är fast baserad på traditionella läror.

Det var mot denna bakgrund det beslutades att bryta upp och förstöra islam genom att artificiellt generera fanatiskt sekteristiskt hat och starta blodiga konflikter mellan medlemmarna i de två stora grenarna av islam och deras många skolor. Det handlar om CIA:s, MI6:s och Mossads halvhemliga operationer, som finansierar och beväpnar radikala ”islamistiska” organisationer. Å ena sidan kan det leda till våldsamma sekteristiska konflikter bland muslimer som kan pågå i årtionden, och å andra sidan skadas islams rykte både i världen och bland muslimska troende själva. (Närmandet mellan Iran och Saudiarabien tyder på att splittringsförsöket är på väg att misslyckas.)

Islam, som egentligen är en religion för fred och andlighet tack vare extremister finansierade av väst, likställs medvetet och illvilligt med terrorism, extremism och våld. I muslimska samhällen i väst bedrivs samtidigt intensiv HBTQ- och genuspropaganda, som åtminstone bland vanliga muslimska troende påstås ha börjat ge resultat i form av större tolerans bland muslimer mot medlemmar i HBTQ-samhället, men inte mot vad de gör. Det kommer dock att vara mer troligt att muslimer i väst helt enkelt försöker undvika konflikt med regeringarna i de länder där de lever i rädsla för att anklagas för radikalism.

Fortsättning följer